Missing Niki

I crossed Glentworth Street. Almost there. I lengthened my strides, as though pushing myself on a final spurt, chasing my last lifeline. When I approached the little black door I started to boggle. This was it. I was finally here. It felt surreal, and rather frightening, that this might be my only possible solution, he might be the only person in the world who could help me. 

I shivered as I rang the door bell at 221B Baker Street.

-- 

“And you are positively sure that all of your dreams have been coherent to the actual time and place of the real murders?”

He turned around when he asked me this, scanned me thoroughly with his observant eyes as I answered. 

“Very much so, Mr Holmes.” 

I shivered. He was much taller than I had expected, and strangely attractive. In his presence I felt inferior, despite the fact that he didn’t seem to differentiate between me and my mind-boggling recital. Thus as long as my story could keep his interest alive, and create an excitatory case for him to crack, his attention was fully focused on me. 

He walked across the room in silence, and sat down in an old, victorian style, armchair. He put his elbows on his knees and folded his hands. As he leaned forward to let the hands support his forehead, he closed his eyes. I didn’t dare to say anything, I just stared at his scalp like a fool, as if that would help me figure out what was going on in that brilliant mind of his.

This meeting had been breathtaking from the start, and it was not without struggle I had retold what I had been going through recently. It was impossible to tell whether he condemned me as a lunatic, or if he was actually considering to take on the case. Noone else would. I was sure of that. I don’t know who would believe in such an incredible story. A crazy girl claiming to have dreamt about several murders, the same night they happened? The police would probably just suspect me for being involved in the crimes, and that was not what I needed right now. What I needed was someone who believed in me. Someone who could solve the mystery. 

What I needed was Sherlock Holmes. 

I looked around the smokey room. An old sword was resting on top of the fireplace. Piles of papers, books, cigarette packs and empty tea cups were covering every surface. On a sturdy desk, next to where Sherlock was sitting, I caught a glimpse of a pipe and a piece of checkered fabric. Could it possibly be...? 

My heart was racing, my hands started to sweat. This was really happening. I was there, in his home, sitting face to face with the biggest of them all – the incomparable Sherlock Holmes.

Then suddenly, he looked up. I held my breath.

“Ms Hartforth... I have decided to take on the case.”

I gasped.

“So... you believe me?”

He stood up and gave me a penetrating look.

“Let me put it like this: when you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth.” 

När jag började i första klass i Katarina Södra skola hösten 1992 så hamnade jag i en väldigt bra klass. Åtminstone känns det så, nu när jag ser tillbaka på det, såhär 20 år senare. 

Mina lärare var bra, bäst. Pedagogiken var underbar. Jag tycker det talas en del om att den vanliga skolan är så stiff och inramad numera. Folk sätter sina barn i specialskolor av typen Vittra, Waldorf och Montessori för att rädda dem från den gråa och fyrkantiga vardagen i en “vanlig” skola. Men jag minns ingenting sådant. Jag minns glädje, färg och kreativitet. 

Vi hade två klassrum. I det ena satt vi på bestämda platser i en ring på golvet och sjöng sånger, lekte lekar och pratade om livet. Vi lärde oss att vi alla var födda samma år, vi diskuterade våra drömmar och tankar om framtiden, vi höll varandra i handen och vi funderade på varför tomater är söta medan lök får oss att gråta. 

I det andra klassrummet hade vi bord och stolar. Där hölls matematiklektioner som till 100 procent gick ut på att läraren skrev tal på tavlan - vi barn skrev av i våra böcker och räknade ut, tillsammans eller enskilt. Matematik, det absolut tråkigaste i mitt liv - då som nu. Det roligaste i detta klassrum var att läsa (vi tävlade om vem som kunde läsa flest böcker på kortast tid) och att skriva. 

Som en del i vår kreativa utveckling, antar jag, fick alla barnen i klassen skapa varsin figur i vax. Med hjälp av kartong, toarullar, plastbitar, skräp och allt möjligt bråte vi kunde komma över så byggde vi även hem till våra vaxfigurer. En del byggde kollektiv där flera vaxfigurer bodde tillsammans, jag minns särskilt en maffig borg som några killar stolt klistrade ihop. Var alltid lite avundsjuk på den, de många rummen, våningarna och lianerna som vaxgubbarna svingade fram och tillbaka i. 

Min vaxfigur, däremot, fick nöja sig med en studio - ett rum på cirka 1 dm2 med väggar av wellpapp och en liten säng i ett hörn. Han var själv ganska liten. Rund och röd, med gula, stora fötter. Jag döpte honom till Gunde Plattfot (givetvis efter favoritprogramledaren Gunde Svan, men jag ville inte att mina lärare skulle misstänka det, så jag valde ett annat efternamn - smart!).

Fortlöpande under min tid på Katarina Södra skola så skrev vi barn små böcker om våra figurer. Eftersom författande var det absolut bästa jag visste, redan då, så blev det förmodligen ganska så många böcker om Gunde Plattfot och hans äventyr. Vart Gunde och hans lilla kartonglya sedan tog vägen, det vet jag inte. Tänker att min mamma åtminstone borde ha sparat några av de många böcker jag hann skriva, men förmodligen har de försvunnit eller förlagts genom åren. 

Någonting som också försvunnit till viss del, men inte helt och hållet, är minnet av de andra barnen och deras vaxfigurer. När jag tänker på det så är det faktiskt bara en annan vaxfigurs namn som jag kommer ihåg. 

Bänken bredvid min tillhörde en glad kille vid namn Johan. Han hade hår vitt som fluffiga moln, och han var alltid på ett hysteriskt bra humör. Sannolikt är att Johan hade någonting som vi idag skulle kalla för en bokstavskombination. 1992 var han bara en väldigt glad kille. Då som nu provocerades jag till och från av alldeles för glada människor. Johan skrattade jämt! Dessutom var han helt hopplös på detta med att skriva: han lyckades aldrig få ner någonting annat än “HAHAHA” på sidorna i böckerna om vaxfiguren han byggt. Resten fick våra lärare fylla i. Medan Johan bara skrattade. 

Under hela den tiden jag gick kvar i denna klass, fram tills påsken 1994, så hann inte Johan lära sig att skriva sin vaxgubbes namn. Att han döpt sin figur med omsorg rådde det ingen tvekan om, men icke desto mindre tycktes det omöjligt för honom att ens lära sig stava till det han älskade över allt annat, att lära sig stava till Skrattis. 

Jag undrar var Johan är idag. Jag undrar hur han har det. Jag undrar om hans mamma sparade Skrattis, och böckerna fyllda med “HAHAHA”. Jag undrar om han fortfarande skrattar lika mycket, det där kluckande, gulpande skrattet. Jag undrar om hans hår fortfarande är lika vitt och jag undrar om han minns Katarina Södra så som jag minns det; som en vanlig skola, fylld av färg, glädje och kreativitet.

Och jag undrar om han minns Gunde Plattfot.